Därför är Serbien ett europeiskt land

Efter att ha segrat i rysaren till presidentval deklarerade den omvalde presidenten Boris Tadić (Det demokratiska partiet; DS) att ”valet påvisar att Serbien är ett europeiskt land”. Detta må låta lite väl pompöst då man tar de jämna segersiffrorna i beaktande; Tadićs 50,5 % mot Tomislav Nikolićs (Serbiens radikala parti, SRS) 47,9 %. Faktum är emellertid att valkampanjen övervägande fördes på Tadićs villkor.

Senast efter den första valomgången den 20.1, då Nikolić samlade 40,0 % av rösterna mot Tadićs 35,4 %, stod det klart att utfallet var allt annat än klart. Uppställningen var densamma som i presidentvalets andra omgång 2004, med skillnaden att Serbien och Montenegro då utgjorde en union. Tadić utgick även då som vinnare, med siffrorna 54,0 % mot 46,0 %.

Av den serbiska valkommissionen RIK:s statistik att döma var stödet för Tadić märkbart bland tre grupper; den urbana medelklassen, Serbiens etniska minoriteter samt serberna utomlands. Tadić segrade tydligt i de största städerna Belgrad och Novi Sad. Ungrarna i Vojvodina, bosniakerna i Sandžak och albanerna i Preševo gav även de sitt stöd till den sittande presidenten. Därutöver föredrog bl.a. de serbiska medborgarna i Bosnien och Hercegovina (inklusive Republika Srpska), Kroatien, Ryssland, Storbritannien och USA Tadić. Nikolić däremot segrade i centrala Serbien. Anmärkningsvärt men föga överraskande är att nästan tre av fyra kosovoserber gav sin röst åt Nikolić.

Valkampanjen präglades framför allt av teman anknutna till Serbiens bundsförvanter, medlemskapsförhandlingarna med EU samt Kosovos framtid. Av de två huvudkandidaterna var Tadićs ståndpunkter klart tolerantare. Visserligen motsatte sig bägge kandidater ett självständigt Kosovo, men Tadić hade tydligt gjort klart för väljarna att en militär intervention är utesluten ifall Kosovos huvudsakligen albanska regering bestämmer sig för att utropa provinsen självständig utan välsignelse av FN:s säkerhetsråd. Detta är ett viktigt ställningstagande, eftersom Serbiens president, trots ringa faktiska maktbefogenheter, fungerar som arméns överbefälhavare.

Serbiens framtida EU-medlemskap stod även på agendan. Tadić har talat varmt för en accelererad europeisk integration för Serbiens del, medan Nikolić smått populistiskt utfärdat detta som att Tadić tänker byta Kosovo mot smidigare medlemskapsförhandlingar, vilket kanske inte är så långt från sanningen. Det oaktat kvarstår faktum att Kosovo förr eller senare kommer att bli en suverän nation, och ett ultranationalistiskt Serbien kan inte med fredliga medel ändra på detta. Efter NATO:s bombningar 1999 vill knappast ens nationalisterna föra krig igen. Dessutom är det föga troligt att Kosovos serbiska minoritet skulle tjäna på att leva sida vid sida med en rasande albansk majoritet. Både Belgrad och Prishtina ger sig ut för att vara ovilliga att avstå från sina respektive krav. Vreden i Prishtina ifall självständigheten uteblir skulle emellertid vara av helt andra dimensioner än den i Belgrad ifall det motsatta skulle äga rum (särskilt med tanke på att de flesta serber aldrig satt sin fot i Kosovo). Det ideala vore givetvis att både Serbien och Kosovo skulle ingå i en gränslös europeisk federation, och fastän detta idag, med tanke på t.ex. EU:s medlemskapskriterier, är föga troligt, är Tadićs seger trots allt ett steg i rätt riktning.

Utmärkande för hela valkampanjen är att Tadić gällande EU-medlemskap i sin retorik i vissa avseenden varit mycket mer kompromisslös än Nikolić. Den senare har liknat Serbien vid ”ett hus med två dörrar; en som leder till EU och en som leder till Ryssland”. Nikolić har funnit sig tvungen att vara tillmötesgående på denna punkt och återkommande fäst vikt vid att han anser sig vara för ett EU-medlemskap, högst antagligen för att fiska röster av europasinnade väljare. Nationalisterna har han lugnat ner med att säga sig vidta diplomatiska åtgärder mot stater som erkänner Kosovos suveränitet. Tadić har inte i lika hög grad varit tvungen att överge sina principer till fördel för en mer mittenorienterad politik (vad det nu egentligen i detta sammanhang kunde innebära). Det är tveklöst att EU tilltalar de serbiska väljarna i mycket högre grad än vad Ryssland gör.

Enligt vissa experter intervjuade av belgradbaserade B92 utgår premiärminister Vojislav Koštunica (Serbiens demokratiska parti; DSS) som den stora förloraren i valet. Koštunica stödde i första omgången Velimir Ilić (Nya Serbien; NS), och Tadić partisaner fick förgäves vänta på Koštunicas stöd inför den andra omgången. Koštunicas parti DSS har krävt att Tadićs dito DS skulle förbinda sig vid att inte skriva under ett SAA-avtal med EU ifall ett skilt avtal om att EU förbinder sig att inte ta över styret i Kosovo utan FN-mandat inte slutits. Tadić har avböjt Koštunicas krav, fick inte regeringspartens stöd (DSS och DS sitter i regeringen tillsammans med tre andra partier) och vann valet. Regeringssamarbetet har fått sig en hård törn.

Presidentvalet var dock endast en deletapp i en serie viktiga händelser på västra Balkan. Bl.a. detta kommer att följa:

1. Kosovo kommer att utropa sig självständigt inom två veckor
2. Serbien kommer att hålla parlamentsval under 2008
3. Serbien kommer att intensifiera sitt samarbete med EU, än mer så ifall europeisksinnade politiker vinner väljarnas gunst i parlamentsvalet

Jag antar att man i Bryssel arbetar dag och natt i syfte att garantera fred i regionen, ty snart tar EU över (enligt BIRN kommer administrationen som delvis ersätter FN:s UNMIK att döpas till EULEX). Återstår att se hur de serbiska väljarna reagerar på detta, för de är de som besitter makten att avgöra ifall utfallet blir fredligt eller konfliktfyllt. Just detta folkvälde, som för några verkar vara en självklarhet, tyder på att det finns en väg, om än lite krokig, från Belgrad till Bryssel.

Två veckor sedan mordet på Hrant Dink

På fredagen för knappa två veckor sedan uträttade den armenisk-turkiske journalisten Hrant Dink några bankärenden i Istanbul. Därefter började han återvända till sin arbetsplats. Hans öde mötte honom kort innan han skulle stiga in i tidskriften Agos redaktion för att återuppta sitt arbete. Ett skott avfyrades mot Hrant Dinks huvud, och denne föll död ner på gatan, mitt på dagen, mitt i Istanbul.

Senare samma dag stod jag utanför Taxim Hill Hotel och blickade ut över Taksimtorget, med dess rytande medborgare, röda fanor och beväpnade poliser. Jag hade tillbringat dagen i Kadıköy, på den asiatiska sidan av Bosporen, och visste inte vad som föranlett denna laddade stämning. Utan att tveka styrde jag bestämt mina steg mot folksamlingen.

Det tog mig en stund att hitta någon som kunde säga mig vad som hänt. Att tala med en turist framför uttryckslösa, kalla och nervösa poliser, beväpnade med maskingevär, innebar en risk som alla inte var beredda att ta. Det visar jag full förståelse för. Då jag dök in i folkhopen på Taksimtorget stod emellertid min nyfikenhet i högre kurs än mitt förstånd.

Invid ingången till shoppinggatan İstiklal Caddesi möttes jag av en frapperande syn. En ung kvinna, uppenbarligen turist, stod mellan två poliser. Poliserna var i färd med att bläddra igenom fotografierna som kvinnan tagit med sin digitalkamera. Jag insåg att jag stod i en zon där den personliga integriteten underkastas vida mäktigare intressen. Då rädsla används som vapen hjälper inget annat än att låta bli att vara rädd.

En stund senare mötte jag några turkiska Gröna. De sade att de tänkt delta i marschen som skulle organiseras i protest mot mordet på Dink, och att vi gärna fick delta. En del av oss avböjde och gick till en restaurang, en del sällade sig till protesttåget. Jag tillhörde den senare gruppen.

Det blev en lång kväll. Tunga, långsamma steg förde oss från Taksimtorget till Agos redaktion i Şişli. De som bor längs den ett par kilometer långa rutten kunde inte undvika de ekande slagorden, fyllda med förtvivlan, vrede och bottenlös sorg. Den turkiska mördarstaten ska betala! Vi är alla armenier, vi är alla Hrant Dink! Axel mot axel mot fascism! Vi var uppskattningsvis 10 000.

Det är ännu omöjligt att skönja mordets samtliga konsekvenser, men en tillbakablick på vad som hänt sedan fredagen den 19. januari kunde vara på sin plats.

Ynglingen Ogün Samast greps, misstänkt för mordet, i staden Samsun lördagen den 20. januari. Samast, född 1990, hade läst om Hrant Dink på internet. Dink ska enligt Samast ha sagt att turkiskt blod är smutsigt, vilket Samast ansåg vara tillräckligt motiv för den grymma arkebusering han uträttade. Måndagen därpå erkände den ökände turkiske nationalisten Yasin Hayal att han försett Samast med vapen och pengar samt bett denne döda Dink. Mordet är dock mer komplicerat än så och långt ifrån löst. Samast och Hayal är inte de enda skyldiga.

Man kan gott och väl säga att envar som aktivt upprätthåller artikel 301 i den turkiska brottbalken borde genomgå en utförlig självrannsakan. Det är inte konstigt att hänsynslösa dåd av den typ som Samast utförde kan te sig rättfärdigade i vissa ögon, då själva lagstiftningen talar för bestraffning av yttringar som kränker ”turkiskheten”. Ifall Turkiet ämnar fördjupa sitt samarbete med den Europeiska unionen bör grundläggande mänskliga rättigheter, såsom rätten att yttra sig fritt, värnas om utan undantag. Tyvärr har trycket från väst skapat oroväckande reaktioner. Det finns de som utesluter en reform av artikel 301, med motiveringen att väst utövar påtryck och detta alltså inte kan båda gott. Innan någon som helst reform igångsätts, måste man lära sig att skilja mellan sak och person.

Turkiet säger sig vara en sekulär republik. Det ironiska i detta är att ekvationen sekulär och Turkiet grundar sig på en blind dyrkan av Atatürk. Endast genom att tilldela Atatürk gudomlig status fungerar det sekulära Turkiet. Det måste finnas en högre makt som man förlitar sig på, och denna får under inga omständigheter ifrågasättas. I Västeuropa, där demokratiseringsprocessen räckt bra längre än vad den gjorde under Atatürks befäl i Turkiet, måste de som siktar på de politiska topposterna i allmänhet vinna folkets gunst. I Turkiet styr den som bäst förmår utnyttja Atatürks ord. Att tala om en nekrokrati är väl lite att ta i, den rätta benämningen kunde vara fasmokrati.

En optimist kan emellertid även se positiva följder av mordet på Dink och händelserna därefter. Mordet, känslorna och det offentliga efterspelet verkar ha fört Turkiet och Armenien närmare varandra. Vägen är lång tills bägge länder talar i samma termer om den etniska utrensningen 1915, men, åtminstone ytligt, bidrog mordet till en ödmjukhet sällan skådad i stolta Turkiet. Även på armeniskt håll hyser man nu hopp om försoning av något slag. Om detta vittnar exempelvis flera gallupundersökningar på ArmeniaDiaspora.com. För att inte tala om den turkiske utrikesministern Abdullah Güls och den armeniske viceutrikesministern Arman Kirakosians närvaro vid Dinks begravning.

Jag lärde mig i skolan att pennan är vassare än svärdet är ett turkiskt ordspråk. Må orden från Hrant Dinks penna leva vidare så länge freden, toleransen och yttrandefriheten han kämpade för utgör utmaningar för Turkiet.